| Ur Äventyrliga Familjer Nr 6, 2009: Den revolutionäre hotellägaren  En röksalong inomhus. 15 000 böcker, mörkröda plyschmöbler, en kopia av ett Leninbad i sovjetiska Smolnijpalatset. Lasse Diding har tillsammans med sin familj skapat ett hotell utöver det vanliga. Med ett spår av sig själv i varje vrå.Det är november, grådis som klarnar mot kvällen. Engelska parkens avlövade träd bildar ståtliga silhuetter framför rödslammade hotell Gästis i Varberg. Ägaren, Lasse Diding, tar oss med på en vindlande maratonvandring upp och ner för trappor och genom rum och korridorer. Han pekar, kommenterar och svarar i förbifarten på personalens frågor, rättar till en matta med foten, justerar besticken vid en tallrik i matsalen, böjer sig efter en papperstuss på golvet. Hans nyckelkippa är stor som en forntida husmors. Det är svårt att hänga med, intrycken är överväldigande. Här finns så mycket av allt. Inredningen är helt hans eget val. 15 000 böcker, musikblandningen är en slumpmässigt vald mix utifrån hans smak, affischer, konst, möbler, udda föremål av a  llehanda slag, överraskningar och påhitt. Röksalongen och Leninbadet är två spektakulära utrymmen som kan provocera."Jag går helt på känsla när jag köper föremål. Böcker är egentligen det enda jag behärskar. Då kan jag snabbt sortera ut det jag vill ha, det jag tycker är bra. Idén med hotellet är att det ska vara ett avtryck av mig själv", säger han. Och att det verkligen är så förstår jag efter flera timmars samtal. Det är inte bara något han säger. Vi sitter i hans tillfälliga lilla hus, högt beläget med havet och Varbergs fästning nedanför. Huset är kompakt, nästan som en koja, och även det fyllt av föremål. Det är ombonat och varmt med gamla mörkröda plyschmöbler, levande ljus och kitschiga armaturer; Mao som adventsstjärna till exempel. På sängbordet ligger en trave uppbyggelselitteratur bredvid bettskenan och väckarklockan. "Jag läser en sida ur varje bok varje dag och skriver dagbok varje kväll. Det är steg i min manual. Jag lär mig dag för dag att bli mindre kontrollerande, att låta andra ta  ansvar och att ibland hålla mig borta från hotellet."När Lasse Diding för tjugotvå år sedan tog över hotellet, där hans pappa från 1938 under trettio år drev ett kafé, var det för att kunna läsa ännu mera. Han arbetade då som lärare i svenska och historia. En överambitiös lärare som förberedde sig minutiöst nätterna igenom och hade hyperkoll. Om någon elev tittade på klockan under hans lektion var hela dagen förstörd.  "Men hotellet skötte jag utan krav från någon. Det gick av sig självt på något vis utan att jag ansträngde mig att vara duktig. Och det gick riktigt bra. Jag hade iakttagit min pappa som var en driftig affärsman och sett hur han agerade. Därför kunde jag ägna många timmar åt mina böcker." Det tog några år innan han insåg att han kunde utveckla och förändra. Han byggde till och om i lagom takt, utvärderade steg för steg. Hotellet, hans livsprojekt, ska spegla han personlighet. "Jag är hotellägare. Det är min identitet. En hotellägare med olika intressen. Hela mitt liv har formats efter hotellet." Dagens Industri skrev en, för Lasse Diding, avgörande artikel 2002. Artikeln var mycket berömmande. En text på gott och ont. "Dom skrev så snällt. Jag var euforisk. I veckor. Men så bet sig tanken fast: Tycker dom att detta är så bra, då ska jag visa vad jag verkligen kan." Då tog ombyggnaderna riktigt fart och hela tiden pågick den ordinarie hotellverksamheten. Han satte igång ett tiotal projekt. Eftersom han måste ha kontroll på allt blev  det ogörligt till slut. Han hoppade från det ena till det andra, inget slutfördes.Lasse är öppenhjärtig och erkänner utan omsvep att han kan vara både neurotisk och manisk. Kraven på att allt skulle vara perfekt, att han skulle ha koll på allt och alla ledde till sömnbrist och ett accelerande whiskydrickande. För några år sedan tog han professionell hjälp för sin alkoholkonsumtion. Han bestämde sig för att bemästra missbruket med samma beslutsamhet som han visar i allt. Nu är det coke och vatten som gäller. Det var också i den vevan han började med utgrävningen av källaren till det som skulle bli Leninbadet, en kopia av det bad som han såg första gången 1983 vid ett besök i forna Sovjetunionen. Det låg i källaren till Smolnijpalatset i S:t Petersburg och där brukade Lenin bada. Ett sådant skulle han bygga. "Det här är så likt originalet det kan bli. Föremålen är från Leninsamlingen jag lyckades komma över. Det mesta är magasinerat, här är bara ett fåtal." Byggandet skedde utan ritningar, det växte fram allt eftersom och bilden fanns i Lasses huvud och i hans trogna hantverkares skickliga händer.  "Min äldste son är den som bäst förstått att kakla. Han gjorde det helt på fri hand, man måste för att nå det perfekta vara lyhörd för husets egenheter."Familjen är involverad på olika vis. Hans sambo, Elisabeth Hallin, är en av receptionens välkomnande ansikten och deras son sommarjobbar på hotellet och kommer med nyttiga iakttagelser. Lasse har lyckats skapa en personalmix med vänliga, inte insmickrande, kompetenta personer. Servicen ska vara perfekt och du ska som gäst känna dig hemma överallt. Många av hans medarbetare har jobbat både fem, tio och tjugo år, trots att han inte kan vara den lättaste av chefer. "Jag har mer och mer lärt mig att flytta över ansvaret till personalen. Jag har utsett en hotellchef. Förr höll jag ju i allt. Och jag ser att jag får mycket mer gjort nu, och personalen utvecklas och tar mer ansvar när dom får vara ifred för mitt vakande öga. Jag har förstått att om jag inte står i receptionen utan bredvid och iakttar eller rör mig  i huset ser jag mycket bättre vad som kan förbättras."Det går inte att särskilja hotellet och Lasse Diding. I varje del finns spår av honom. Leninbadet så klart. Att han är vänster är inget han sticker under stol med. Och att han har en passion för badkar och kakel. Och för böcker. Han drömde om att bli författare. Världens bästa. I sin manchesterkavaj har han specialsydda innerfickor med plats för böcker. Han bär alltid omkring på ett antal. Förr när han läste handlade det mycket om att bocka av, det var antalet, inte innehållet i första han som räknades. Det handlade om prestation. Nu läser han med eftertanke och ro. Han vill sticka ut och synas, överraska och medvetet provocera som person med sina relativt nyinsatta framtänder av guld, egendesignade pagefrisyr och olikfärgade skor. Han kör lite skrytsamt omkring med en gammal smårisig bil. Sak samma med inredningen: inga konsulter, inget strömlinjeformat, inget förväntat, inget pianoklink. Egensinnigt som han själv - take it or leave it. Öppna ugnsluckan i matsalen och du hajar till. Öppna en av cigarrlådorna på väggen i röksalongen och där sitter ett foto på hans pappa. Röksalongen är för övrigt det enda som fått kritik i de annars entusiatiska kommentarerna i gästböckerna. "Äckligt och otidsenligt att ha ett rökrum inomhus på ett hotell." En åsikt som nästa som skriver i gästboken bemöter med att han som före detta rökare inte alls kunde känna någon röklukt. Rökrummet är en salong, med sittgrupper, kakelugn och samlingar av pipor, cigarrgördlar och bilder på rökande personer. På Hotell Gästis kan man tala om "all inclusive". Som gäst får man ett personligt inrett rum med sköna sängar; en generös frukostbuffé, eftermiddagskaffe och smakrik kvällsbuffé ingår dessutom i priset. Man kan låna böcker eller filmer utan kostnad. Till och med ta med sig den bok man inte hinner läsa ut. Man kan botanisera bland alla tidskrifter eller läsa någo  n av alla dagstidningar i receptionen. Eller hyra en massagetid eller en stund i Leninbadet med kallbad, fotbad, bastu och bubbelpool och relaxrum. Med böcker. Och Mireille Mathieu på skön ljudnivå."Det ska vara litet pensionatskänsla. Det ger en trevlig stämning när det sitter folk i matsalen på kvällarna. Jag vill att gästerna ska känna sig som hemma." Och så är det. Det är ombonat och i högsta grad personligt. Kitsch och föremål utan större ekonomiskt värde blandat med vackra dekorerade porslinshandfat och konst. "Min farmor hade en sekelskiftesvåning som jag tagit intryck av. Matta på matta, tunga draperier. Jag gillar när det är mycket. Avskalade miljöer är inget för mig." Det är lätt att hitta samtalsämnen bland alla föremål. Igenkänningsfaktorn är hög för en 40-talist oavsett om det gäller gamla skolplanscher, 40-talsarmaturer eller jukeboxen och troligen väcks lustkänslor hos alla samlare. För att se alla samlingar, försjunka i boktitlar och tidskrifter behövs tid. Jag sitter en stund i badets relaxrum. Stearinljus är tända, jazzmusik sipprar ut från högtalarna och jag ser skuggor av förbipasserande utanför det frostade fönsterglasen. Fotografen rumsterar i rummet bredvid och några damer slinker förbi i  vita frottérockar. Jag förstår att människor återvänder båda en och tio gånger.När fotografen och jag kommit hit off season är det fullbelagt. Ett konferensrum görs snabbt och diskret om till ett sovrum. "Det var inte fullt igår och inte imorgon heller, säger Lasse Diding. Men jag har bra beläggning året om. Många stamgäster. Och så kan man hålla mindre konferenser med olika kringarrangemang. Kocken erbjuder egenkomponerade menyer och vill man prova vin, öl eller whisky finns proffs tillhanda. Varberg är en inflyttningskommun med hälsobad, kultur och golf. Småstadskänsla med havet inpå knutarna och bra tågförbindelser mellan Malmö och Göteborg. De kommande fem åren ska ytterligare 3000 kvm renoveras: den pågående utbyggnaden av badet ska färdigställas liksom annexet tvärs över gatan och det inköpta vandrarhemmet. "Den här gången ska det göras på rätt sätt med riktiga planer och ansvaret ska delegeras. Och så ska det ske i en rimlig takt." Lasse Diding föreläser gärna om hotellets tillkomst för de grupper som så önskar. "Jag har blivit ganska bra på det och kan anpassa mig i tid och innehåll efter olika grupper. Berättar någon anekdot, skojar. Jag kan släppa loss och få människor att skratta." Solveig Giambanco Foto: Eva Wernlid |